Jag gömmer mig hos Ankan en stund, och väntar på att hennes golv ska ha rätt nivå av rent så att vi kan gå och bada. Det ska bli förbenat skönt att simma av sig lite, dyka ner under vattnet och ignorera verklighetens närvaro en stund.
Hade jag fått bestämma hade jag utvecklat gälar och levt under vatten.
Det är så rogivande.
Det händer att jag spolar upp ett bad, sänker ner mig i vattnet så att bara munnen och näsan sticker upp och ligger där tills vattnet blir kallt.
Husets ljud blir poesi och musik när man bara hör dränkta ekon av det och mina tankar skingras en stund.
Det händer ju alltför ofta att jag blir en aning melankolisk och då får man ju ta till de knep man har för att lyfta sig själv igen.
Dock blir jag inte melankolisk och dyster så ofta som jag har varit en gång i tiden.
Numera ser jag värdet i även de känslorna. Även det dystra kan man skapa vacker konst av så länge man inte låter det ta över.
För mig är det lättare att skapa ur sorg och medlidande än det är att skapa ur glädje och lycka.
Och det är ok, så länge jag inte lever för endast de utloppen.
Just nu dock är jag lycklig, jag mår väldigt bra och inget ska få sänka det.
Jag trivs med den plats som jag befinner mig på och så ska det förbli.
Nu ska jag dra på mig skorna och gå ut i solen.
Adios!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar