Saknad.

Ibland kommer jag på mig själv med att sakna.
Sakna ett skratt, ett leende, en rörelse, en blick, en människa.
Inte så mycket närheten, eller ens det den människan står för.
Snarare gesten som blev dess existens.
Ibland kan jag vänta mig att se det jag saknar.
Se rörelsen fångad i sitt ögonblick, och ibland gör jag det också.
Ser människan i mitt perifera synfält, som en skugga, som ett spöke av det som en gång hänt.
Inte för att människan slutat existera.
Men för att människan slutat finnas i mitt liv, och för mig är ett minne och en skugga