Skammen som bränner.

Åh gud.
Den känslomässiga baksmällan sitter i än. Hårt.
Idag bränner skammen värre än träningsvärken jag konstant går runt med.
Och herre min skapare vad det bränner.
Jag betedde mig som ett as, verkligen.
Ett as.
Och jag skäms över de delar jag kommer ihåg, men det mesta är försänkt i någon form av tacksamt tyst och blind dimma.
Men jag hoppas att de mörka delarna inte är lika vidriga att komma ihåg som de andra delarna.
För att minnas den kvällen är redan pest.
Måtte jag inte behöva jobba i de delarna av området idag, för jag kommer inte kunna titta på Honom utan att bli gråtfärdig av skam och well..
Det är svårt att sköta sitt jobb då..

Jag tror att jag precis kom ett steg närmre att bli så gott som absolutist.
För jag kan inte hantera spriten längre.
Jag har ingen självkontroll när jag dricker, jag blir en människa jag inte tycker om.
Så det är nog dags att lägga locket på den vanan också, och till det bättre tror jag allt.