Grön Onsdag.

Det är knappt så att man kan tro det, men det kom en vår i år med.
Som vanligt har jag gått med huvudet i det blå och njutit av värmen men som det är varje år märker jag knappt förändringen i naturen.
Nu helt plötsligt är naturen sprudlande grön och mina ögon öppnas en morgon med insikten att "OJ! Allting är sådär huvudvärks-inducerande grönt och vackert!"
Det är ljuvligt ute, vackert, uppfriskande och glädjespridande.
Men väder och vind, blommor och träd till trots kan jag dock inte släppa känslan av att ha huvudet i det blå. Jag kan inte fullt ut lämna min tankevärld, trots idoga försök.

Igår var jag ute på äventyr med 3 flickor och en pojke och inte ens då kände jag mig fullkomligt närvarande. Idag har jag frukostfika med Frk. Vero och inte ens nu kan jag släppa den gnagande tanken om att något inte känns helt rätt. Det känns som om jag saknar en bit i pusslet, och varje gång jag försöker lägga mitt pussel visar det sig att det är en ny bit som saknas. Det är olika bitar varje gång, men aldrig mer än en.

Jag försöker vara med i världen, jag springer på stan, jag shoppar, jag dricker vin med vänner, skrattar ikapp med dem men som sagt, jag kan inte släppa den där känslan av att jag egentligen inte riktigt är där.