9.3 km senare.

Jobbet idag har gått bra, jag har inte skällt på någon, jag har inte dödat någon.
Även om gudarna ska veta att lusten funnits.
Mina vårdtagare har suttit säkert, men en del av arbetskamraterna har hängt löst.

Nu är jag åtminstone hemma, jag har hunnit äta, jag har hunnit duscha och jag har hunnit ta en riktig långrunda med Ankan och Lill-gos.
9.3 km. 9323 steg.
Inte helt fy skam.
530 Kcal brända.
Vilket innebär att den där chokladkakan jag krängde i mig tidigare numera är kvittad.

Jag kan inte fatta att viktnojjan kickat in, men jag vill verkligen inte lägga på mig en massa vikt nu när jag inte ska röka mer.
Jag har snart klarat min tredje dag, och begäret kommer mer sällan idag men det känns mer när det väl kommer. Igår var det mer av ett konstant malande. Idag är det som att slå tårna i trösklarna med jämna mellanrum, det känns som fan men är ganska snabbt bortglömt.

Idag har jag slagits med den felaktiga logiken.
"Varför var jag tvungen att börja röka? det betyder ju att nu kan jag aldrig röka igen."
Den mentala knuten är ju en aning fin alltså, pga att jag började röka, kan jag aldrig mer röka. Men om jag låtit bli så hade jag kunnat röka nu... För det är ju absolut inte så att om jag bara hade låtit bli då, så hade jag säkert inte velat ha nu heller.
Så logiken är inte bara felaktig, utan dessutom ett typiskt beroende-tänk.

Nu ska jag äta ett päron, och läsa lite Vetenskapstidningar!