Fredagskakafoni.

Återigen vaken innan Fan ens kommit ur sängen.
Det är som det brukar vara, dags för jobb.
Och ni kan ju föreställa er hur mäkta glad jag är.
Ja.. Jag är tacksam över att jag har ett jobb, men nej.. Det gör inte mitt jobb roligare.
Det känns allt som oftast som om jag byggs in i den kvinnoroll som väntas mig, jag ska vara nöjd.
Nöjd med mitt jobb, nöjd med det jag kan få.
Varför?
Jag är ju inte nöjd med det, och jag kan i ärlighetens namn komma på 10 andra som en gång i tiden stod som jag men som nöjde sig och nu har tappat gnistan.
Så varför ska jag vara nöjd och tacksam över ett jobb som knappt ens betalar räkningarna, som inte har någon som helst status, som innebär att jag (och ja detta har hänt!) blir kissad på, spottad på, utskälld av vårdtagare och anhöriga?
Vem fan, vid sina rätta sinnen skulle nöja sig med det?