Karin Boye och min kärlek.

Idag kommer inspirationen från Underbara Clara och kommentarerna som lämnats till hennes blogginlägg.
De påminde mig om den dikt som gjorde att jag upptäckte poesin från första början, de påminde mig om varför jag älskar att skriva.
Karin Boyes ord sprängde min barriär när jag var typ 10, och jag bara älskade henne hämningslöst. Hennes ord var så vackra, så målande och allt som oftast så fick "hon" mig att gråta.
Så..
Tack!
Tack för att du gav mig en livslång kärlek, tack för att du fick mig att förstå att orden är mina vänner och för att du fick mig att förstå sprängkraften ett språk kan ha.
Tack!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.