Yta.

Det händer ofta att jag funderar så hårt på saker att jag nästan glider ur min egen kropp och plötsligt betraktar mig själv utifrån.
Varje gång blir jag lika förvånad.

"Jaha! Där sitter jag!"
"Så det är så jag ser ut, det är så jag uppfattas utifrån mina stilmässiga preferenser."

Ibland kan jag se mig själv utifrån och bli förälskad i den person jag är.
Medan jag andra gånger inser att det finns mycket mer till mig själv än min yta väljer att avslöja.

Ibland vill jag bara lämna mig och min yta bakom mig och återuppfinna mig själv på en annan plats.
Långt borta från de män jag älskat, långt borta från de vänner som varit närmst, långt borta från de jag kallar familj.
En ny plats, en ny personlighet.

Men så tittar jag en gång till och inser likt förbannat att jag ser lite sorgsen ut när jag tänker den tanken.