Rastlös längtan.

 

Hur kan det komma sig att jag alltid längtar efter något annat?

När jag är ensam så vill jag inget hellre än att ha ett par armar att luta mig tillbaka i. 

Jag vill ha en varm famn att krypa upp i.

Hela jag kan längta och önska så intensivt att varenda nerv i min kropp vibrerar.

När jag har en varm famn och par mjuka läppar att kyssa så vill jag inget hellre än att gå där ifrån.

Då vill jag bort. 

Då vill jag bryta av armarna, slita mig loss och bara springa.

När det är sommar längtar jag efter höst, och när hösten väl kommer så sörjer jag att sommaren har flytt. När det är vinter längtar jag efter vår och nygröna löv. 

När våren kommer saknar jag vinterns kyla mot mina kinder.

Jag saknar de tider som försvunnit samtidigt som jag knappt kan bärga mig till jag får springa framåt snabbare än jag någonsin sprungit.

Jag trivs i min trygghet, men väntar rastlöst på äventyr.

Äventyren skrämmer mig och då längtar jag tillbaka till min trygghet.

Varför ska denna rastlöshet bo i mig, varför ska denna längtan efter flykt vara så stark?

Jag fattar inte.