Jag sörjer något som aldrig blev, något som tydligen inte var meningen. Något som jag gärna åtminstone provat, känt på, smakat.
Jag sörjer någon som inte passade, trots att jag så gärna ville det.
Jag sörjer förlusten av en intimitet av en sort jag sällan upplevt.
Jag sörjer förlusten av någon som lyssnade, av någon som uppskattade mig (det är åtminstone vad jag tror)
Jag sörjer att mina principer ibland står i vägen för saker, trots att jag gärna skulle vilja att de inte gjorde det. Just nu ångrar jag att mina principer ofta är benhårda och fullkomligt orubbliga. Men samtidigt hoppas jag att mina åsikter i slutändan ska göra mig något gott.
Jag sa till Mannen att jag stått i skiten på grund av män förr och förmodligen på grund av samma saker som han verkar uppehålla sig med.
Jag har svurit på att aldrig mer ge mig in ett förhållande av något slag där jag spenderar det mesta av min tid med att oroa mig över huruvida den jag längtar efter kommer att komma hem och i vilket skick. Jag har svurit på att aldrig mer vara den som gråter mig till sömns för att ovissheten gnager i sönder mig på insidan. Svurit på att inte vara den som känner mig tom av närheten med en människa som är där men ändå inte. Jag fick nog efter den förra, att i slutändan offra så mycket av mig för att få så lite tillbaka. Att alltid undra om kärleken finns där.
Jag drog mig ur, eftersom intresset fanns där. Mannen fick mig att må bra med mig själv i alla fall när jag väl visste att allt var väl med honom. Resten av tiden mådde jag skit på grund av ovissheten. Jag drog mig ur innan jag blev fast, innan jag föll. För det gör så ont att falla när man inte vet om man blir fångad eller ej.
Förlåt -R- för att jag inte vågade chansa, och om mina gissningar om dig slagit helt fel, Förlåt för att tilliten inte var större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar