Jag tror att jag har en livskris/identitetskris... Innebär det att jag ska köpa en liten förmodligen gul sportbil och dejta 16 åringar som tycker att jag är patetiskt trots att de aldrig skulle erkänna det? Eller är det reserverat för män med 40-års krisen? Eller ska jag göra det ultimata kvinnliga och gräva ner mig och tycka väldigt aynd om mig själv, späka mig själv och undra vad det är jag gjort för fel? Men jag har alltid trott att kriser kommer vid särskilda tidpunkter typ vid 30, skilsmässor, barnafödande osv...
Det är ju inte meningen att jag ska ha en nu? eller?
Jag läste en artikel på aftonbladet och det satte igång ett hjul i rullning rent tankemässigt, det stod att 30-åriga kvinnor är väldigt ensamma trots synliga framgångar. Nu är iofs jag inte 30 och de synliga framgångarna lyser med sin frånvaro men ändå...
Det drog igång tankarna, om jag känner mig ensam vid 25 vad kommer jag då inte att göra vid 30?
Just nu vill inte jag vara i mitt eget skinn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar