Jag lider med pojken, jag kan känna hans ångest sippra ut genom datorskärmen. Hans helvete skulle jag inte önska min värsta fiende. Jag vet att väldigt många människor lider som han varje dag och jag har hört historien så många gånger förr. Jag har sett den utspelas, spelat med i den men trots det så är det fullkomligt hjärtskärande. Det är sorgset att se att hans självbild reflekterar det dom säger att de ser. När han förmodligen är fullkomligt normal, och troligen snäppet smartare än vad de är eftersom han inte baserar sin självbild på hur många människor han kan plåga. Det mest tragiska i situationen är att om 10 år kommer han fortfarande dras med sina demoner medan de inte ens kommer att komma ihåg att det hänt....
www.metrobloggen.se/pojkebloggen
Jag får såna skuldkänslor, för att jag vet att jag en gång i tiden gjorde en persons liv till ett helvete på jorden av den banala anledning att "alla" andra gjorde det. Gudarna ska veta att jag inte var snäll, och i slutändan kan jag känna att fy fan vilken rutten människa jag var. Som mobbade ut någon på en så simpel grund. Med det vill jag inte ha sagt att det jag gjorde var rätt om det varit baserat på något annat heller. Men villfarelsen om att "alla" andra gjorde det känns så lågt, så kränkande både mot min och andras intelligens. För alla andra gjorde inte så, men de människorna som jag så desperat ville passa in hos gjorde det. Och det var ju dem som var viktiga, men jag har betalat mitt pris, bett mina ursäkter, försökt göra bot. När jag förstod att jag gjorde en människas liv till ren tortyr bara för att passa in bland människor som i slutändan var fullkomligt ointressanta började jag rikta min omtanke mot dem som behövde det bättre.
En dag började det en tjej på vår skola, som blev värre mobbad än något jag någonsin sett. Den tjejen gjorde jag till min vän, och 13 år senare är hon i stort sett den enda från den tiden i mitt liv jag fortfarande umgås med. Hon är min absolut bästa vän, och hon är lojal trots att hon känner till alla spöken i min garderob. Så lika väl som hon tackar mig för att jag "räddade" henne, så får jag rikta ett tack till henne för att hon räddade mig från att gå under av omänsklighet.
Tack gumman!
SvaraRadera