Man Vs Kvinna

Jag har funderat en del över den där skillnaden mellan män och kvinnor.
Som ett barn av min generation så vill jag egentligen inte ens tro att det finns några känslomässiga skillnader mellan könen.
Att det finns skillnader mellan oss rent fysiskt det är ju något som inte ens går att argumentera, vår fysik är ju helt olika på en del sätt. medan vi delar samma grund.

Men det jag funderat mest kring är skillnaden i känslomässig tillgänglighet. Alla tar ju smällar i sitt liv, både män och kvinnor.
Men hanterar vi dem olika för att det är så vi är funtade eller är det så vi blivit uppfostrade?
Alla kvinnor jag pratat med om detta säger i stort sett samma sak, vi har alla fått höra de där oerhört givande orden "jag har blivit bränd innan...".
Då undrar ju jag automatiskt har inte jag blivit det?
Har inte varje kvinna jag känner blivit det?

Och ändå är vi villiga att riskera det, vi vågar, vi kastar oss ut i leken igen medan de män vi dejtat stått och fegat vid sidlinjen och vårdat sin brännskada ömt. Jag frågade några killkompisar om detta och fick det unisona svaret;
"Men det är svårare för killar...." Är det?!

Detta svaret fick jag av killar som är ute och festar var och varannan helg, som hamnar i slagsmål på krogen, som spontant kastar sig ut i diverse situationer som rent tekniskt är större hot mot den mentala hälsan än vad lite kärlek kan vara.
Varför är det så att det är svårare för killar?
Varför skulle det vara svårare för dem?
Jag förstår det inte..
Har de blivit uppfostrade så?
Är det någon vanföreställning om att de ska vara kontrollerade som gör att de vaktar sig själva så hårt?
Kort och gott, jag fattar det inte.
Men jag tycker att det är en av de sämsta ursäkterna någonsin, att det kan vara olika från person till person kan jag köpa, men att det skulle vara svårare för ett kön än det andra det är ju bara (ursäkta uttrycket) BULLSHIT!
Jag tror att det är så att männen hittat en ursäkt som är väldigt svår att ifrågasätta när man som kvinna blivit uppfostrad till att ta hänsyn till känslor. Hur ifrågasätter man en mans motiv när han kastat ur sig att han blivit bränd? Jag och mina kvinnliga bekanta sa samma sak, det gör man ju inte. Man tycker synd om istället.
"Men han har ju blivit bränd.."

Det är fan ingen ursäkt, det finns ingen biologisk känslomässig skillnad. Enda anledningen till att de kan sitta och använda det som ursäkt är att vi låter dem göra det och till vilken nytta dessutom?

Nej fram för ärligheten, om du blivit så bränd att du inte kan bli känslomässigt ok, dejta inte. Ligg inte. Lev ensam till du arbetat igenom dina problem.
Om du bara använder det som en ursäkt, sluta. Det gynnar ingen.

Det är dags att sluta göra generaliserande ursäkter ok. Ge verkliga ursäkter eller inga alls tack!