James Blake – The Wilhelm Scream
I don't know about my dreamin anymore.
All that I know is
I'm fallin, fallin, fallin, fallin.
Might as well fall in.
Ungefär så känns det en tisdagsmorgon när mörkret ligger svept kring hela mitt varande. När kaffet fått för mycket socker och ciggen har en bitter efterton. Det känns som en smått overklig stund där gränsen mellan sömn och vaken inte riktigt funnit sin balans än, en stund då man inte riktigt vet var verkligheten egentligen finns.
Jag känner mig inte verklig just nu, jag har alldeles för mycket att gå och undra över för att jag ska våga känna mig verklig och levande. Jag känner mig snarare lämnad ur balans, som en tippad vågskål, som om Någon/Något gett mig en överdos av dröm för att få mig att ifrågasätta min egen existens.
En väldigt märklig känsla om jag får säga det själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar