Min röst.

Min röst är konstig. Raspig, mörk, viskande som om jag mimade fram ord för en döv att höra. Jag mimar fram ord som inte bär sig själva genom ett rum, jag viskar fram ord som är primala skrik. Jag viskar fram ord för mina egna öron. Ord jag inte vill höra, ord jag inte vill se. Jag hör min röst, men känner den inte. Jag hör något som har sitt ursprung i mig men vars innebörd jag inte förstår. Mina ord är färger, dimmiga som en hallucination, klara som solsken, dova som mörker. Min röst är en tunn ridå av fördolda sanningar, dunkla halvlögner och stundvis briljans. Min röst orkar knappt bära tyngden av en ljudlös viskning ändå fortsätter jag att viska.