Tystnaden.

Jag har börjat förstå tystnaden, jag tycker att det kan vara väldigt skönt att vara tyst.
Jag njuter av tystnaden, av lugnet den ger mig. Jag har alltid blivit så stressad av tystnaden, sett den som utrymme som måste fyllas med något.
Så jag har stressat runt, gjort allt som jag bara möjligt kunnat. Allt för att tystnaden inte skulle vara märkbar, kännbar. Tystnaden innebar alltid att jag var tvungen att hävda mig, att det var jag med mitt dåliga självförtroende som var tvungen att fylla utrymmet med skämt och skratt.
Jag tyckte att tystnaden var skrämmande, den stressade mig, retade mig, gjorde mig obekväm.

Nu. Nu tycker jag att tystnaden är givande, jag kan landa lite, samla lite ny kraft. Min hjärna varvar ner, jag sjunker tillbaka i min mentala öronlappsfåtölj och slänger upp mina fötter på en fotpall och bara njuter av min omgivning.
Jag förstår charmen med att vara tyst med en annan människa, att bara existera med någon. Men allra mest har jag förstått att det inte finns något fel i att sitta tyst med sig själv.
Jag söker tystnad, stänger in mig på mitt rum, med färg, med musik och bara njuter av det som kommer ut.

Jag och tystnaden har äntligen slutit fred.