Helt ärligt!

Jag träffade dig när jag var som allra skörast, mitt hjärta och min stolthet hade precis fått sig en törn. Och in kom du.
Killen på nätet som fick mig att skratta, som var lite som jag. Killen som var så spontan och vacker. När vi plötsligt skulle träffas så hade vi inte ens pratat i en vecka, och jag fick panik när jag sprang runt där hemma. Jag funderade till och med i att strunta i att dyka upp, för din spontanitet rubbade alla mina rutiner, du brakade över mina gränser på ett sätt som var välbehövt.

Jag minns känslan av att stå på stationen och vänta på en person som jag bara sett på bild, vars röst jag aldrig hört. Du kom gående och mina första tankar var; Oj! Han är verkligen kortare än mig! och Han är söt!

Du kramade mig och jag var så nervös att jag inte visste vad jag skulle göra, så jag rodnade. Vi gick till Hessle och drack öl, jag kände att det steg mig till huvud redan efter 3 klunkar. Det var nästan folktomt där, tills plötsligt hela stället var proppfullt. En vän till mig kom fram till oss när vi rökte och började prata om att hon såg ut som en hora och du bara skrattade. Han är vacker när han skrattar tänkte jag, och han har en fantastisk profil.
Någon gång under kvällens gång tog du min hand. När jag kände din varma hand ta min, var det något som brast inom mig, dammarna började släppa fram varenda begär jag någonsin haft i en rasande takt. Jag kysste dig, lite klumpigt och för spontant.

I efterhand har du anklagat mig för att ha attackerat dig, och ja, jag antar att det var det jag gjorde. Vi satt i vårt hörn, drack våra öl och kysstes och det fanns ingen omvärld för mig. Jag hade åtrå rusandes i mina ådror. Du skulle egentligen tagit sista tåget hem för du hade jobb att göra, ändå var det ditt förslag att vi skulle åka hem till mitt och jag kunde knappt tro mig själv när jag sa ja.
Vi drack varsitt glas rödvin på soffan och jag var så nervös, orolig, rädd. Vi kysstes, fumligt, nyfiket, utan de vana älskarnas smidighet. Dina händer mot min kropp fick mig att slappna av på sätt som jag aldrig gjort förr. Så bekväm som jag var med dig, var jag inte ens med mannen jag var förlovad med en gång i tiden.
Vi hade sex och det var mysigt, pirrigt, och så otroligt frigörande. Jag gjorde något som jag aldrig gjort innan och jag älskade varje sekund av det.

Morgonen efter sneglade jag över min axel och fann dig liggande där. Dina ögonfransar kastade skuggor över dina kinder, ditt hår var rufsigt och jag tänkte; Shit!! Vad har jag gjort? Men du var så snygg. Och jag var så glad att du låg i min säng. Jag klev upp helt naken, och var helt bekväm med det. Jag skämdes inte för min kropp inför dig.

Vi drack kaffe ihop innan jag följde dig till tåget. När jag gick ifrån stationen hade jag redan bestämt mig för att aldrig mer prata med dig, jag var inte öppen för långvariga förbindelser hade jag bestämt. Jag var på en lustresa och du var bara ett steg på vägen. En av mina vänner tyckte att jag var helt galen som bestämt mig för att inte prata mer med dig, ett löfte till mig själv som jag bröt alldeles för snabbt.

Ty det har visat sig att när det gäller dig så är min karaktär alldeles för svag. Den blir väldigt bristfällig när det gäller dig och sakerna du spontant får mig att känna.

Lördagen där på kom du upp till Kristianstad igen, och jag blev fnissig bara av tänka på dig och dina läppar. Efter den dagen var det ganska så kört för mig, jag visste att jag skulle bli förälskad i dig.
Känner du detsamma för mig? Troligen inte. Men jag hade inte förhindrat min förälskelse iallafall, jag vill inte byta bort pirrigheten din röst ger mig. Och jag vet att det för tillfället betyder att jag måste leva sida vid sida med ditt spökande förflutna som när som helst kan ta dig ifrån mig och lämna mig ensam med en obesvarad förälskelse. Men jag biter ihop, förtränger och undviker tankarna så gott det går.

Jag är förälskad i en man som är förälskad i drömmen av en gammal kärlek, men jag är gärna förälskad i honom.