Jag ska inte hoppas, jag ska inte drömma. Jag ska inte tro att det finns chanser där inga chanser finns. Jag ska tiga still och acceptera det som accepteras skall. Jag ska inte öppna stängda dörrar, och jag ska aldrig, aldrig, aldrig våga fantisera. Jag ska inte falla...
Jag kastar mig in i samma vägg om och om och om igen. Olika män, till viss del samma person, så olika men ändå så lika. Att jag aldrig lär mig, att jag aldrig förstår bättre, att jag fortfarande drömmer, hoppas, vill. När mina instinkter redan sagt till mig att loppet är kört och "babe, du hamnade sist..."
Varför lyssnar jag hellre till hjärtat än hjärnan? När hjärnan gång på gång visat att den har rätt och jag.. well...har fel..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar