Sönder.

Ibland så stirrar jag på mig själv i spegeln, verkligen tittar på det som är reflekterat i den. Min mamma brukar anklaga mig för att lida av fåfänga, och det är väl ett attribut jag skriver in min personlighet. Men sanningen att säga handlar det snarare om någon sorts analys, om några få sekunders försök till självinsikt. Jag tittar i varje spegel jag går förbi, jag speglar mig i alla blanka ytor. Jag vill vara där och se mig själv sekunden "jag" kommer fram, sekunden det jag verkligen är syns. Jag vill veta om det syns på min yta vad som händer inuti. Det kanske är självcentrerat, men jag vill verkligen veta. Jag tänker i sönder så mycket saker, så mycket känslor, jag analyserar allt. Bryter ner det i så små bitar att det ibland inte går att laga och klockan går inte att vrida tillbaka. De stunderna kan jag fastna framför dessa blanka ytor, bara för att se om min yta också går i miljoner bitar som en reaktion på att något brast inuti. Men det händer aldrig. Inte en spricka, inte en flisa, ingen krackelering. Det syns inte alls. Det är fortfarande jag som stirrar tillbaka i spegeln, fullkomligt oförändrad. Utan minsta tecken på själslig förändring eller rörelse. Det är bara jag.