Känslomässig afasi.

Jag kan inte finna mina ord, och jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte längre finna någon inspiration i vemodet, jag förlorade mig i melankolin, i lyckan. Jag låg på min säng innan och överväldigades av en sådan lust att vila mina fingrar mot D´s bröstkorg.
Jag önskar att jag kunde vara arg. Att jag kunde skrika mig hes, att jag kunde bete mig ologiskt, svära, leva ut någon sorts ilska. Men.
Jag kan inte. Jag klarar inte av ilska längre, min vrede har gått förlorad. Jag känner bara tomhet och en brist på de rätta orden. Jag har varit tjejen som kastat ut tvspel genom öppna fönster av ren ilska, jag har varit tjejen som stormat ut ur hus vilt skrikande. Jag har vräkt hela serviser i golvet, jag har rivit i sönder kläder, ställt till scener. Men.
Jag kan inte.

Jag har kunnat gråta hejdlöst, för ingenting. Jag har kunnat lida för allt. Mina tårar har berikat många hav, skapat stora floder, följt många bäckar. Mina tårar har en gång närt oceaner, min sorg har varit den djupaste avgrund. Men.
Jag kan inte.

Jag har varit ett fyrverkeri av färg, av lycka. Jag har glittrat mig framåt, jag har blinkat ikapp med himlens klaraste stjärnor. Men.
Jag kan inte.

Jag har bitit ihop så länge att jag blivit ett eko, en tom existens. Jag sökte en person som inte fanns och tappade bort mig själv på vägen. Och nu har jag känslomässig afasi. Mina ord är borta, mina fraser är försvunna, mina texter har övergivit mig...