Förstå.

Jag irrar runt i förvirring, och förstår så lite. Det är så lite jag egentligen vet, om mig, om världen, om dig.
Det finns så mycket jag skulle vilja veta, som jag skulle vilja förstå. Men allt är så stort och oöverstigligt. Orden bygger stora hinder, fraser bygger väggar. Mina tankar bildar stjärnhimlar med slocknande stjärnor. Mina känslor anlägger föränderliga stigar. Jag bygger in mig i en labyrint, som jag aldrig hittar ut ur i tid. Jag springer förtvivlat runt och försöker hitta mening, förståelse, en väg ut. Jag försöker förstå mina egna tankars virvlande banor, försöker desperat greppa känslor som likt vatten rinner mellan mina fingrar. Min förståelse är som rökslingorna från min cigarett. Du kan inte fånga dem, men du kan förnimma närvaron. Jag försöker lämna smulor åt någon att följa men ingen tycks finna modet att leta sig in i en labyrint som jag knappt vågar lämna trots desperata försök att hitta en väg ut. Vartenda gång jag vet vägen ut så väntar jag. Jag väntar tills det växt igen. Mina ord är tomma existenser som dröjer kvar långt efter att ekot dött, mina meningar löjligt inövade. Artikulerade. Framställda med oändlig precision och ändå säger jag inte det jag vill säga. Jag bygger bara högre väggar, djupare vallgravar, snårigare hinder. Jag bygger in mig själv. Jag planterar taggiga rosor kring hela min existens för att ingen ska komma mig närmre än min kontroll tillåter. Jag gömmer mig bakom mina tankar, tankar som jag inte förstår, och som jag troligen aldrig kommer att förstå. Jag förstår så lite egentligen..