Utan rast, utan ro.

Jag är rastlös och lite melankolisk i själen. Och jag tror att jag vet varför, men tvekar inför att sätta ord på det som viskas inom mig. Om jag sätter ord på det så blir det slutgiltigt och för definitivt. Jag vill kunna ändra mig, om jag satte ord på det skulle allt antingen få bära eller brista. Jag vill inte att det ska brista, för jag vet vad som finns att förlora, vad som skulle kunna gå i sönder. Jag vill inte ta i sönder något som jag kanske inte kan laga. Men med tid kanske det rastlösa dämpas, melankolin bleknar bort. Med tid kanske allt blir annorlunda, men det är nu det är som jobbigast. Det är nu som jag stundvis vill krypa ur mitt skinn, det är nu jag våndas, undrar, trampar, stampar, lider. Det är bara så mycket som river runt i själen, och det är bara för mycket.