Det är rogivande att sitta med flickorna i köket, att dricka kaffe, röka och vänta på att äggen ska bli färdiga. Detta är den del av kvinnlig gemenskap som jag alltid längtar efter, jag längtar alltid efter att flamsa med mina flickor men också efter att vistas i tyst samförstånd med dem. Jag känner att mitt hjärta och min hjärna landar när de är här, jag kan få spontana bryt av glädje, sorg och ilska. Jag kan vara sjuk i deras närvaro och de gör allt för att få mig bättre, jag kan gråta ut i deras armar, jag kan skratta åt allt elände med deras sällskap. De är min "urban family" och jag älskar dem djupt. Jag ser var och en av dem som perfekta varelser, underbara flickor, fantastiska kvinnor.
Utan min "familj" hade min tillvaro varit väldigt tom. Tack för att ni finns flickor!
Eftersom jag avskyr att vara sentimental och bedyra min kärlek så säger jag endast detta: DITO!
SvaraRadera=D