Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag är så rädd, för det mesta. Oftast. Jag är svag. Jag har mängder med svagheter.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kväver mig själv. Jag försöker spackla över det jag är rädd för och det jag är svag för. Och jag är svag på så många sätt och för så mycket. Jag är svag för mina känslor, för mina tankar, jag är svag för män med mörka ögon. Jag har ingen motståndskraft, jag kan inte sätta spjärn, jag kan inte sparka bakut.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kan inte vara öppen, jag kan inte vara sluten, jag kan inte vara orädd, jag kan inte vara rädd. Jag kan inte sluta. Men jag kan knappt fortsätta så här heller.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kämpar, jag slåss, jag vaknar svettig på nätterna med andan i halsen efter skuggstrider i mitt inre. Jag sätter ärr på min kropp, jag sätter ärr på min själ.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag tar över bördor, tar över smärtor, bär tyngder på mina axlar. Stöttar upp trots att jag själv är under ytan. Jag skänker kravlös vila, jag vill inte ha något även om jag behöver det. Jag vill inte ha medtanke även när jag behöver den.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag går emot instinkter, känslor, ideal. Allt för att passa in i mig själv, och de roller jag spelar. Jag sluter mitt inre, stänger mina sinnen. Stänger ner mina tankar. Vad tänker du på? Inget, och allt. Inget. Jag viskar när jag vill skrika.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar