Jag har en ängels tålamod...

Jag har jobbat 12 timmar idag, och efter ungefär 8 av dem inträffar följande.
Jag går hem till en tant som tror att hon är död (eller rättning hon tror att hon dör hela tiden, typ varje gång hon andas ut. Hennes dödsångest är enorm..)
Jag tänker kalla henne Zombietanten, för det är vad hon kallades nyligen i en konversation. Denna tant har en katt, som är batteridriven, och som mjauar varje gång du överhuvudtaget rör dig eller tänder/släcker en lampa. Katten är fruktansvärd!!!
Nåväl jag kom hem till henne, och hon brukar vara lite dyster men idag sa hon att hon inte hade ont alls, men att där var någon som pratade i hennes öra (men bara det ena!??) Jag värmde lite mat till henne, och serverade det lite fint på en tallrik med fin dukning. Tänker att om jag bara är riktigt snäll så kommer detta gå jättebra..... Men..nej. nej. NEJ!
Hon tar en tugga på en potatis och spottar ut den för den är för varm. Jag säger åt henne att hon får låta det svalna en liten stund, varpå hon börjar sönderdela potatisen och biffen i mikroskopiska bitar (relativt logiskt!). Sen ger hon sig på Haricot vertsen... Ack dessa haricot verts... Om jag vetat då vad jag vet nu!!
Tydligen kan inte damen ifråga tugga såna. Det upptäckte hon efter att hon börjat tugga på en av dem. Hon spottar ut den i handen och kastar den på golvet. Sen tar hon EN till!!!! (Varfööööör!?!?!) Hon kunde inte tugga den heller (I wonder why??) spottar ut den och kastar den så den landar precis framför mig. Sen kom hon till den ack så briljanta slutsatsen att persiljesmör inte var tillräckligt med "sås" utan hon greppar sin sqeasytub och dränker maten i...wait for it.......aprikosmarmelad OCH ger sig på de jävla haricot vertsen igen(and again WHY????)...
Varpå hon återigen inser att hon inte kan tugga det, spottar ut det och kastar det så det landar på ena glaset i mina glasögon (att jag inte fick ett psykbryt då???).
Jag sitter snällt kvar och ler, stort, mycket, intensivt. Hon ger sig in i en gnällkavalkad om rösten i hennes öra (jag tror att det var det vänstra faktiskt :S) om hur mycket hon hatar oss, sin dotter, världen, jag tror mig till och med ha hört ngt om vår statsminister (för det är ju absolut hans fel att persiljesmör och aprikosmarmelad inte är gott ihop!!) någonstans där inser Jag att detta kommer att spåra ur så långt att jag kommer vakna i ngn liten obskyr by i Indonesien, så jag reser mig upp och säger; "Om du ska vara på så dåligt humör så finns det absolut ingen poäng med att jag är här. Så jag tänker gå nu..."
Halvvägs till dörren så vänder jag mig halvt om och tittar på henne där hon sitter och jag kunde inte låta bli (Verbala ticks eller en snabb släng av tourettes) " Och alla ska faktiskt dö (jag vet att jag är hemsk!!) Ha en trevlig kväll!!!

Jag gick ut, jag tände en cigg och konstaterade att ja, jag lever i en salvador dalí inspirerad värld :S