En fot i min mun.

Jag har en märklig förmåga att sätta min egen fot i munnen, och jag kan säga att det inte är det minsta bekvämt.

Jag har en förmåga att säga saker som tydligen inte ska uttalas högt, saker som ska hållas bakom lås och bom. För jag talar om fula saker, saker som inte ska nämnas. Jag talar om sånt hemskt som att känna något, jag talar om att fästa sig vid människor. Jag talar om att de påverkar mitt liv.

Och sådant får man tydligen inte prata om...

Jag talar om saknad ibland, om längtan, om allt som är mänskligt och allt det som är det underbara med att vara människa. Jag talar om närhet eftersom det är något jag drömmer om, jag talar om att känna för någon, ingenting stort men inte heller litet. Jag talar om sådant som gör det värt att andas, om sånt som lyser upp i mörka hörn. Jag talar om stöd, att vara där.

Jag talar om sånt man inte får prata om.... *Hysch* Men säg det inte till någon...