Det är samma sak varje år. Den här tiden håller på att ta knäcken på mig, detta limbo mellan sommar och höst. Dessa kalla morgnar, med soliga dagar och mörka nätter. Min kropp (och min garderob) hänger inte med. Min kropp vet inte vilken årstid den ska vara inställd på, om den ska göra sig redo för hösten eller om den ska fortsätta vara satt på sommar. Och för min hjärna blir det fel, den blir dyster, melankolisk, nedstämd, lite ledsen. Missförstå mig rätt, jag blir inte deprimerad, jag tar mig fortfarande upp ur sängen, jag duschar, äter, går och jobbar. Men det känns lite jobbigare och som lite större hinder på vägen. Jag tror att det är en biologisk avvikelse som ligger i min genetik som bara visar sig vid skiftet mot hösten, jag hade väl en anmoder långt tillbaka som drabbades av hysteri varje år i Augusti-September skiftet och jag har ärvt familjens kollektiva rädsla/sorgsenhet över situationen. Snacka genetiskt minne!
Så innan jag faktiskt måste masa min rumpa till jobbet och spendera hela min dag där så ska jag tömma ytterligare en kopp kaffe, och lyssna på; Camela Leierth – Memories Of You .
För det är lite dystert, det är lite sorgligt, det är lite mörkt, men det är så vackert att jag får gåshud. Och det får mig att längta efter hösten, så att jag kan svepa in mig i en kofta, hälla upp ett glas rödvin, tända några ljus och krypa upp i soffan med detta på stereon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar