Morgontankar.

Det finns stunder, människor och meningar som man inte riktigt kan sluta tänka på.
Stunder som även om de varit fullkomligt obetydliga för alla andra definierat så mycket för dig själv.

Själv så återkommer ofta ett samtal jag hade med en pojkvän när jag var 14, och än idag skäms jag lite när jag tänker på det.

När det gäller människor så finns det alltid möten och personligheter som format dig långt mer än du anar.
Först och främst tänker jag på den döende kvinnan jag träffade i Malmö när jag skulle opereras för snart tre år sen. Jag satt i rökrutan och tyckte så förbannat synd om mig själv, vi började prata och hon klappade mig ömt på axeln och beklagade mitt öde.
Ärligt! Ingen cynism, ingen sarkasm.
Själv var hon döende och det enda läkarna försökte göra var att hålla henne vid liv tillräckligt länge för att hennes då 4-åriga dotter skulle komma ihåg henne.
I just den stunden minns jag att jag kände att hon och jag kunde bytt, för jag hade inte mycket som var värt att leva för medan hon hade ett tungt skäl till liv.

En annan människa som påverkat mig långt förbi logikens lagar är S.
Den mannen brakade in och ut ur mitt liv vid exakt rätt tidpunkter.
Han behövde röja loss i mitt liv, för att jag skulle fatta vad jag gick för.
För att jag skulle förstå vad jag är värd.
Och det kan jag nu tillämpa på alla mänskliga relationer jag ger mig in i.
Utan S, så hade jag troligen låtit E trampa över hela mig (inte för att han är typen som medvetet skulle trampa på någon).
Utan S, så hade jag stannat kvar och fortsatt oroa mig för vad som hände snarare än att gå och vara chef över mitt eget öde.
Utan S, så hade jag stått kvar och hoppats när det egentligen var skrämmande uppenbart hur lagen låg.

Så jag antar att det inte är ett skämt att varje möte utvecklar oss, förändrar oss, förädlar oss.