Regn, regn mera regn.

Det känns så sjukt att erkänna men det måste sägas.
Sittande så här på kvällen med regnet smattrande mot rutan är tankeframkallande, det är rensande, det är.. befriande.
Jag känner att dagens cykeltur och kvällens regn har samlat mina tankar, och äntligen kan jag formulera de där meningarna som legat och gnagt ett tag.

Jag ångrar dig, faktiskt ärligt jag gör det (och jag är medveten om hur sjukt det låter OCH hur elakt det kan uppfattas).
Jag ångrar telefonsamtalet, jag ångrar stammandet och kaffedejten.
Jag vet att jag inte borde ångra men ibland är det bara så himla svårt att låta bli.
Jag ångrar inte det för att det är fel på dig, jag ångrar det för att det får det att kännas som om det är fel på mig.

För att jag helt plötsligt kan känna mig ganska ensam, för att jag helt plötsligt kan sakna sällskapet, för att jag ibland kan sakna dig.
Och det är jobbigt, för att well.. jag släpper inte in folk hur som helst, och när jag väl släppt in någon så svider det alltid lika mycket när de försvinner.
Så jag ångrar, för att utan dig så hade jag haft kvar min lilla låda att sitta i men då hade jag i alla fall varit bekväm i min låda. Nu känns det som om jag sitter i en ny låda, en låda som inte suttit i förr..
Och det känns väldigt konstigt.