Just nu sitter jag i köket och lyssnar på Dario Marianelli – Marianelli: Elegy For Dunkirk
och hör hur min kaffebryggare har gubbhosta i bakgrunden. Det blir en ganska hemtrevlig syn, rosa naglar som dansar över tangentbordet helt i otakt till livets resterande ljud. Jag pratade med en underbar vän igår, vi är ganska lika hon och jag. Vi tänker lika kring mycket, men olika kring allt om det blir mer logiskt av den förklaringen. Vi pratade om hur vi sköter våra relationer till män, vi tar hand om. Vi pysslar om deras egon, lagar mat, tvättar, städar och pular med allt för att se till att de mår bra. Vi bygger in oss själva i hörn och blir dystra när vi ser vilket litet utrymme vi krypit in i. Då kommer känslan av att vilja fly, att bara släppa relingen och hoppa rakt ut i det vansinne som kallas livet. Vi har båda gjort det, och efter ett tag så kommer saknaden av rutinerna smygande in i vårt medvetande. Kanske är hon och jag gjorda för ett liv på flykt? Kanske är det just det som är poängen med våra existenser, vi ska vara de som flyr och längtar, som letar men sällan är nöjda.
Vi tror båda på kärleken som en känsla som är värd att jagas men det slutar ofta med att vi söker den hos varandra som en urban familj istället. Vi gör upp planer, skrattar och njuter av den ungdom vi faktiskt har. Vi lever upp lite när vi är tillsammans och det stöd hon faktiskt ger mig i mycket är fullkomligt ovärderligt. Utan henne.. Utan mina Flickor så hade jag aldrig lyckats ta mig ur de hål jag själv grävt.
Så tack tjejer för att ni finns kring mina hörn, drar ut mig och tar till livets flykt med mig.
PS. Ojdå... det blev mäkta djupt såhär innan jobb.. Ohwell..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar