Ibland känns det som om jag trampar i samma hjulspår hela tiden, som om mina däck kört fast och jag gasar med pedalen i botten men jag rör mig inte framåt. Jag tjänar pengar men ingenting ändras egentligen, för när jag tycker att jag tagit 2 steg framåt skickas jag tillbaka 3. Ingenting förändras oavsett hur mycket jag vill det, jag kämpar på, trampar på. Alla andra rör på sig men jag bara trampar vatten. Kan man ta sig igenom en livstid där ingenting någonsin ändras? Där tristessen är något som håller på att äta upp en, en livstid där man gör allt för andra och det enda man i slutändan får tillbaka är tårar, ilska och skam? Jag försöker reda upp mitt liv, jag försöker reda upp saker som jag inte var ensam om att skapa men som jag blivit ansvarig för. Men det spelar ingen roll vad jag försöker göra, för det fungerar inte.
Jag såg ett ex på stan igår, han hade blivit så gammal... så sliten men där fanns fortfarande spår av mannen jag älskade en gång i tiden. Hans handleder var desamma, och det var det jag kände igen först. Handlederna och händerna. Han hade så vackra händer en gång i tiden... De var fortfarande samma händer som en gång strukit mina kinder, det var samma man som en gång var den som stod mig närmast men han var inte likadan som då. Han var så stel, så gammal, så trött..
Enligt mina vänner så såg jag fantastisk ut men jag kände mig som om jag sjönk 5 meter under marken. Total pest! Till och med han rör sig framåt men inte jag...
Så känner jag också många gånger. Jag vill vara med och bidra till att ändra Din vardag, om Du bara tillåter mig att göra det, för då samtidigt förändrar Du min vardag.
SvaraRadera