Bitter?? Jag?

Var det såhär livet skulle vara?

Sittandes i ett kök, mol allena. Bara sitta rakt upp och ner och se hur vinden knuffar lövverket utanför fram och tillbaka. Sitta och titta på gatlampornas rödglödgade sken, som små solar mot en ljus himmel. Molnen ser ut som om Monet varit framme med sina penslar och kluddat ihop dem för min betraktan. De förändras konstant, knappt märkbart. Som en strand, hela tiden nya sandkorn men ändå samma plats. Ungefär så kan livet kännas ibland, ständig förändring men det är ändå samma plats hela tiden. Människor kommer in i mitt liv, de försvinner ut. Platser älskas, och bleknar. Minnena kan vara ljuvliga men ack så förgängliga. Det som en gång fick mig att skratta är nu bara ett tomt blad utan mening.

Mycket förlorar värde och blir oviktigt, med alla vinster och förluster det innebär.
Ibland undrar jag om mamma har rätt.. Att jag är för ung för att vara såhär bitter...
eller om bitterheten är en arbetsskada av livet min generation utsätter oss för och tillika en försvarsmekanism?

Att en viss bitterhet och cynism är just det som krävs för att man ska orka upp ur sängen på morgonen. Att det driver oss dit inte ens sanningen kan ta oss, en man sa en gång till mig att mitt bästa drag var min uppriktighet och att jag var rakt på sak. Men om inte det räcker? Kommer det bittra att skydda mig eller bli mitt fall?