"Jag tror på gud, jag vet inte vilken men jag tror på något..."
Jag och mina arbetskamrater diskuterade tro (ja gott folk, tro som i religion) på jobbet. Vi kom fram till att det allmänt är ganska illa sett att vara svensk och ha en tro. Vi är så himla demokratiserade och vetenskapliga att en tro verkar vara en påminnelse om det gamla lortsverige där prästerna satt med makten. Det är så himla fullt att tro, vissa de brukar poängtera att hur kan du tro på något som du inte kan bevisa? Då brukar jag konstatera att en gång i tiden kunde man inte bevisa det man idag vet heller. En gång i tiden trodde man inte på atomer och kallade det för ren vidskeplighet, men numera vet vi ju att atomer existerar. det är ju ett vedertaget faktum som ingen kan bestrida.
Människor idag är sådana principateister att det på ett sätt är lite sorgligt, en tro kan vara en enorm tröst. Nu är jag inte kvinnan med världens största tro eller en kallelse till att sprida den. Jag tror men har en hälsosam dos skepticism inblandat. Så jag går in i kategorin agnostiker. Jag tvivlar, speciellt när jag ser hur världen ser ut. Jag vill tro på en gud av kärlek, men när man ser så mycket brist på medmänsklighet så kan man tvivla.
När Sverige blev sekulariserat och vi slutade tro, slutade vi även tro på kärlek och medmänsklighet? För ibland kan man ju undra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar