Jag älskar att lyssna på klassisk musik i mörkret. Min värld blir så intensiv och vacker då, mörkret känns tyngre, ljuden skarpare. Plötsligt så känns en ton från en fiol så tydligt att det är som om jag är stråken och strängarna i ett. En cello blir ljudet av mina tankar som arbetar igenom alla intryck från dagen. Den klassiska musiken får mig att vilja greppa en pensel och se den dansa genom färgerna och över en duk. Jag bygger upp duken i mitt inre till tonerna av mina tankar. Ibland blir musiken så intensiv, så äkta och så surrealistisk att jag tror att jag bara hör i syne. Att alla tonerna som svävar kring mig egentligen bara är drömmar som slitit sig loss från sina förtöjningar och nu härjar fritt. Det är de stunderna som är som allra bäst.
Vanessa-Mae – A Poet's Quest (For A Distant Paradise)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar