Ensam.

Hur illa är det inte, när jag inser att det jag skrev i natt är det största mängd ärlighet jag utövat på ett tag. Jag är ganska ensam.
Jag är absolut inte ensam i världen, jag har helt fantastiska vänner som oftast lyckas dämpa den där känslan. Jag har en familj som verkligen är något som inte är från denna värld. Jag har arbetskamrater. På pappret har jag allt som förutsätter att jag inte ska känna mig ensam, och ändå gör jag precis just det.

Jag känner mig ensam.
Som om det finns en vägg mellan mig och resten av världen. En vägg som är så tjock att varken jag eller någon annan faktiskt kan ta sönder den.
Ibland känner jag mig som den enda människan i världen, trots att jag sitter i ett rum fullt med folk.
Jag kan sitta med vänner kring, som pratar med mig och ändå känna mig annorlunda och ensam. Så jag drar upp muren av skratt, av rolighet, av humor och försöker dölja det som finns bakom. För om jag skrattar så kan väl ingen tro att jag känner mig ensam?

Igår kände jag mig avskärmad från världen. Jag gjorde min grej, jag dansade, skämtade, skrattade. Jag ignorerade alla försök, alla som försökte ta sig in i min sfär. Nonchalerade män som ville dansa, skickade dödsblickar mot de som kom för nära, sökte mig undan för att få luft i min ensamhet. Jag var så skämtsam att Ankan hotade med att filma mig och lägga upp mig på youtube. Men bakom skratten, bakom leendet, bakom de svettiga lockarna efter timmar med dans var jag fortfarande ensam och oberörd av min omgivning. Det bästa igår var att komma hem, mitt i natten och bara lyssna på tystnaden och sjunka ner i min icke-rolighet och bara andas.

Idag ska jag försöka måla lite, försöka andas kreativt och måla bort den där förtärande känslan av att vara ensammast i världen.