Du är min största fiende.
Du som betraktar mig, som dömer mig, som skrattar åt mina misslyckanden bakom min rygg.
Som talar om för mig att jag inte kan. Som glatt informerar mig om att jag är värdelös, som fnyser åt mig, som i detalj återberättar varenda sårande ord jag någonsin fått slängt i ansiktet. Du tvingar mig att återuppleva varje nederlag, varje misstag, varje skam. Varje pinsam detalj av mitt liv finns du där för att påminna mig om.
Du ser ner på mig och tror alltid det sämsta om mig och allt jag gör. Alla projekt ter sig omöjliga under din vakande blick.
Du säger till mig att jag är dum, att jag är ful, att mitt hår är slitet, att mina naglar behöver fixas till, att min hud känns som sandpapper.
Att jag borde vara kortare, att jag inte ska ha klackar på mig.
Du nyper tag om mitt fläsk så hårt att det tåras i ögonen och viskar att jag är fet och äcklig.
Att jag är vidrig och att jag inte är värd att älskas, att jag inte är värd beröring.
Du tittar på min nakna kropp och vänder bort din blick med avsmak och avsky.
Jag blir aldrig av med dig, för du ser mig med mina ögon, du talar med min mun, rör vid mig med mina händer och tänker mina tankar.
Du är jag, och jag är min egen största fiende. Jag är djävulen som smyger kring min egen rygg och viskar i mitt eget öra, jag är det skenheliga helgonet som dömer mig själv.
Jag är domaren, juryn och bödeln.
Jag är min egen största fiende och jag hatar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar