Hur bitterljuvt det är att veta. Hur surt det ibland kan vara att förstå. Hur sorglig insikt kan vara när det man inser inte är det man vill veta. Jag har länge hoppats på någons sorts gudomliga insikter som ger mig de svar jag vill höra, men mina insikter tycks aldrig vara av det slaget.
Istället så krävs det en ruggig fylla, 30 minuters hängande över en toastol och en natts alkoholrelaterad mini-koma för att jag ska fatta. Vidare krävdes det en tidig kopp kaffe med Ankan, massa snöfall och en väldigt Emo film för att jag skulle finna orden till att formulera det.
Jag förstår nu, jag vet. Jag har insikten. Jag kanske inte gillar det jag förstår, men jag förstår det i alla fall. Vilket i sig är mer än många kan säga. Jag vet vad som händer, och jag vet vad jag borde göra. Det gör inte saken enklare, men jag är relativt färdig här. För vad jag tycker om situationen är inte mitt problem, det är andras uppfattning om saker som komplicerar.
För det räcker inte.
Det räcker inte idag, det räcker troligen inte imorgon och det räckte inte igår. För jag vill ha mer. Mycket mer.
Jag har varit här förut, och jag trivs inte där jag står. Vad jag känner är mindre relevant, jag måste köra över vad jag känner för att eventuellt kunna uppnå det jag vill ha. För det jag känner är i vägen, det skuggar mitt synfält, det lägger ridåer framför mina ögon och gör att jag inte kan se klart. Och jag har stått blind mitt i motorvägen många gånger, tillräckligt många gånger för att jag ska förstå att det inte är hälsosamt att stå där. Det är inte hälsosamt att försätta sig själv i en situation som gör att man missbrukar sig själv. Jag är trött på att missbruka mig själv, jag är trött på att låta andra människor missbruka och utnyttja mig medan jag bara låter det ske.
Om ni hör ett högljutt brakande, så är det bara jag som sätter ner min fot riktigt hårt.
John Sawyer – In A Manner Of Speaking
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar