Ibland har man såna där dagar då man inte vet om man är uppåt eller neråt.. Ni vet.. Såna dagar som man inte är riktigt säker på, som börjar bra och blir sämre, för att bli bättre och sen bara är dem.
Såna dagar som tankarna och ältandet bara springer hejvilt.
Jag var som jag tidigare skrivit och åkte skridskor i lördags, och det var en man där som såg ut exakt som S.. Kroppen, ansiktet, stilen, kroppsspråket, sättet att prata på.. allt. Det var som en tvilling till honom. han hade till och med dialekten. Den här mannen var där med sin sambo/Fru och deras 2 döttrar. 2 små undersköna flickor med ljuvliga blonda lockar, hemmastickade tröjor och de fräckaste mössorna jag sett på evigheter. Mannen var ute på isen i gummistövlar och hjälpte sin yngsta att stå upp på sina skridskor. Det var hennes första gång på skridskor, och jag kom på mig själv med att titta på den bilden med ett visst mått av avund. Dels för att det var så likt Honom, dels för att det var en vacker liten familj och dels för att jag kände att jag saknar det där.
Min egen familj splittrades när jag var 10, och det blev aldrig någon riktig familjekänsla efter det. Pappa typ försvann, i perioder såg vi inte honom alls. Han säger att han gjort allt för att vara där, men det är sånt som vi inte såg, som vi inte kände. Han har försökt förklara vad som hände nu när vi är vuxna, men även om min vuxna logik förstår att det är en serie av olyckliga händelser så finns det ändå en del som är sårad, som känner sig försummad, som känner sig snuvad på konfekten.
Min pappa försvann ju, han som hjälpte mig med mina öronhängen, han som snickrade med mig, som hjälpte mig ner ifrån päronträdet varje gång jag klättrade för högt (även om han varje gång hotade med att nästa gång fick jag banne mig klättra ner själv).
Han med händerna som var så söndersnickrade att man kunde bita i dem utan att han kände något, som man kunde brottas med, som drog kvarterets alla barn till pulkabacken. Han som tröstade, älskade och tog hand om.
Han som försvann. Som sa att han skulle komma men som aldrig gjorde det.
Jag hade mamma, men det är inte samma sak.
Att pappa försvann kommer att vara ett sår som aldrig kommer att läka fullt ut, för inte ens nu när han säger sig finnas där så vågar jag lita på det. För jag har hört det förut. Jag har 3 bröder hos pappa, 3 härliga killar. Jag missunnar inte dem någonting, men jag kan känna avund. De får det jag förlorade, de har en pappa hos sig, de har en pappa som kommer på deras matcher, som är på föräldramötena, som är där när de vaknar och när de somnar. Som tröstar när de slår sig, som tar hand om när de är rädda. Det hade ju inte jag.
Det närmar sig jul med stormsteg, men jag kan inte riktigt få ihop till den där glädjestrålande julkänslan. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag gillar julen eller om jag bara vill gräva ner mig någonstans. För julen ska ju föreställa vara en familjehelg, men om man tappat känslan av familj.. Vad gör man då?
Samtidigt är jag så tacksam för allt jag faktiskt har, en mamma som alltid gjort allt hon har kunnat vare sig jag visat uppskattning eller ej, vänner som ställer upp i vått och torrt, ett tak över huvudet, mat på bordet och mer saker än jag egentligen behöver.
Ändå så svider gamla sår så hemskt, ändå bultar de mentala blåmärkena så hårt, som en hjärtinfarkt i antågande, som ett brutet ben som aldrig läkt rätt.
För trots att det finns så mycket bra, så finns det små skärvor av det som en gång varit närvarande som skaver igenom alla goda föresatser.
Snacka om mixade känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar