Jag snubblar så lätt.

Jag snubblar så lätt. Min balans kan rubbas i ett ögonblick. Det krävs så lite för att skicka mig fullkomligt ur min naturliga balans i livet.

Jag fikade med Frk. Vero härom dagen och vi pratade om de där ögonblicken som bara slukar världen. Som får allt att försvinna.
Som får ljuden att sakta ner och tona ut.
Som får elektricitet att spraka.
Som gör luften så tjock att du tappar andan.

De där ögonblicken som fullkomligt överrumplar en och skapar magi i stunden.

J. Vi satt på en bänk vid en sjö och han frågade mig om jag var redo. Jag trodde att han skulle kasta mig i sjön, men han böjde sig fram och kysste mig. Och mitt hjärta slutade slå. Min luft försvann, min värld slutade existera. Allt jag var, var känslan av mina läppar mot hans. Känslan av hans doft mot mig. Jag var 14 och kär för första gången.

Petter – Du vet att jag gråter
A låg och viskade med texten i mitt öra en gång i tiden. Och jag smälte under hans händer i hans första egna lägenhet. Lägenheten som senare blev vårt hem, vår bas, vår punkt i världen. Vi låg på en bäddsoffa i sommarnattsmörker och lyssnade på musik, och just den låten kom igång. Och allt blev så annorlunda. Mörkret blev tjockare, ekona större. Vi låg och drömde om ett liv ovetande om att det var just det vi hade.

Jonathan Johansson – Innan vi faller
S. Vi träffades spontant en fredagskväll på ett ölhak i Krstd, han hade åkt upp bara för att träffa mig. Och jag höll på att gå under av nervositet och pillade med allt som gick att pilla på. Rätt som det var så satte han sin hand över min och allt jag såg var prickar framför ögonen. Det kändes som om all världens elektricitet var koncentrerad i hans fingertoppar och det strömmade genom hela min kropp. Jag fick gåshud utmed ryggen, och alla ljud bara försvann. Vi sögs in i en bubbla och allt annat var bara skuggor kring oss. Jag kysste honom och hittade mina andetag igen. Plötsligt så sprängdes världen in hos oss igen och en gammal vän stod vid vårt bord. Moment gone, men lika ljuvligt för det.

E. Ja.. jag vet knappt hur jag ska säga det, men den där kyssen jag stal. Den där kramen i en kall busshållplats efter en kväll ute. Det fanns ingen verklighet just då, inget sans, ingen morgondag och inget förflutet. Då fanns bara hans värme mot mig, och hans doft, hans hår. Trots att det var det kyskaste jag varit med om på länge så sprängdes hela mitt inre i just den stunden. Jag kände mig som en trögflytande vätska så bara ville förgås i hans armar just då.

Det är de där stunderna som gör skillnaden mellan att tro att man faller och att veta att man snubblat ur balans. Och jag skickas ganska lätt ur balans, men ack vad underbart det är att stå på ett ben och inte veta om man någonsin kommer att klara att räta upp sig utan att dra omkull.