Inte ens när det nya året fortfarande är fräscht kan jag luta mig tillbaka och njuta av det. Inte ens när jag vaknar av att solen värmer min kind kan jag slappna av. Inte ens när frukosten är en lyxig ostbricka kan jag släppa taget om allt och inget.
Mitt huvud maler konstant oberoende av dagens skick på fysiken. Vare sig jag är frisk eller sjuk så tuggar mina kugghjul på.
Mitt psyke slappnar aldrig av, min självkritik är oändlig. Vilket leder till att jag dagar som dessa finner mig själv i badet med feber i full fart med att försöka döva mina egna demoner. Så jag ligger där med hårinpackning, ansiktsmask, färg på ögonbrynen, målande tånaglar och fingernaglar. Allt för att försöka få tyst på min bristande självkänsla.
Det är så mycket som gör att jag fastnar just nu, det är så mycket som snurrar, som suger upp min energi, som slukar all logik och all reson.
Att vara sjuk är inte hälften så jobbigt som det som pågår i mitt huvud.
Jag känner att det blir allt svårare att stå ut med saker, med personer, händelser, med mig själv.
Så jag fortsätter putsa och försöka kontrollera det som kontrolleras kan, jag och mitt yttre. Jag filar, smörjer, skrubbar, gnuggar, plockar, fixar, klipper, tar bort och lägger till med förhoppningen att någonstans på vägen ska något oväntat uppenbara sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar