En gammal bekant.

Jag förstår inte hur du lyckas.
Varje gång jag tror att allt är klappat och klart, varje gång jag tror att jag fått rätsida på saker dyker du upp som ett brev på posten.
När jag står mitt i förhandlingar med mig själv så lyser din prick grönt på msn.
Du har varit borta i flera månader, du har haft dina skäl.
Men du påverkade mig en gång i tiden, du fick mig att öppna upp, med dig fanns ingen genans.
Vi pratade om allt, och inget.
Vi skrattade och delade minnen.
Vi pratade om fummel, om kärlek, om sorg, om politik, om kroppsnojjor, om väder, om drömmar, om allt.
När du träffade någon delade du med dig, när jag träffade någon berättade jag.
Vi delade allt.
Men en dag så försvann du.
Nu.
Dök du upp, med samma skrämmande timing som du gjorde i våras.
När jag står vid de där vägskälen i livet så dyker du upp med din logik, din tröst och dina anspelande skämt.
Jag har tänkt på dig, ofta.
Det sa jag till dig igår, att jag faktiskt saknat dig.
Att jag saknat våra långa tramsiga konversationer mitt i nätterna.
Jag kan se framför mig hur du log bakom din skärm, när du svarade att du tänkt på mig med.

Jag fattar inte hur du gör det.
Hur du lyckas med konststycket att försvinna i ett rökmoln bara för att dyka upp när jag minst anar det.
Och hur du lyckas dyka upp precis när jag behöver dig som mest dessutom.

Att du dessutom fortfarande påverkar mig på samma sätt är galet för att lägga fram det milt.
Du lämnar mig fortfarande full med kämpaglöd, full med frustration men med ett leende på läpparna.

Jisses...