Feberhetta.

När jag vaknade febrig med tunga ögon i Hans säng i morse slogs jag av tanken;

"Är det bara jag som känner att ingenting någonsin förändras och ingenting någonsin är detsamma som de var?"

Bara det är en motsägelse, men liggande i Hans säng, febrig, med spåren av hans värme på min hud, med min egen puls bankande så hårt i min kropp att det kändes som om jag låg och hoppade så slog det mig som så himla logiskt.
Allting är detsamma som det brukade vara men ingenting är som det brukar.
Jag är tagen ur min kontext, och jag är kontexten.
Just då kändes det som om någon dragit mig ur mitt eget skinn, bort från mitt eget huvud och mina egna tankar och plötsligt så betraktade jag mig själv utifrån där jag låg med svetten lackande från min kropp och ångor stigande från min jordliga lekamen.
Där låg en blond kvinna, slagen av livet.
En kvinna som andas, drömmer och funderar.
En kvinna med salt på sina läppar och känslan av en tungspets dröjande i nacken.
Där ligger en människa som lever, andas, existerar.
Som oftast känner att livet går henne förbi trots att det som passerar så snabbt är livet.

När jag såg mig själv så fattade jag.
Jag greppade känslan av mig själv, drog mig in innanför mitt skinn igen och reste mig upp och cyklade hem. Febrig och allt.
Men nu vet jag i alla fall.