Du.

Det är sjukt hur Du hämmar och frigör.
Hur Du får mig att sänka garden och höja min beredskap.
Hur Du lyckas få mig att slappna av samtidigt som du gör mig mer spänd än någonsin.
Du lyckas ta dig in i mitt system trots att jag stängt dig ute.
Jag har aldrig varit med om att en människa har påverkat mig på det sättet.
Jag vågar knappt släppa dig nära mig, men jag vågar knappt låta bli heller.
Det är något med dig som gör att jag inte kan tänka klart.
När jag tror att jag kan tänka en klar tanke visar det sig att jag är mer förvirrad än någonsin.
Du vänder mig upp och ner, ut och in, bak och fram, och jag fogar mig.
Mot förståndets alla lagar, mot bättre vetande, mot förnuft, mot erfarenheten, mot hjärnan.
Min självbevarelsedrift skäms, medan min andra sida inte bryr sig alls.

Jag har längtat efter ett avbrott i min vardag, och det ska gudarna veta att du är.

Jag tror att detta är ett solklart fall av;
"Du ska vara försiktig med vad du önskar dig, för du kanske får just det fast inte på det sätt du hoppats."