Flyktigheten hos mina ord.

Joni Mitchell – Both Sides Now

Jag sitter i natten med musik igång, ett glas rött vid min sida och pensel i hand. Färgen tycks vara den bästa sortens terapi för mig. Tycks vara det enda utlopp jag klarar av när orden inte räcker till. Mina ord finns inte här när jag behöver dem som mest, när jag allra mest längtar efter dem och begär deras närvaro så finns de inte ens i samma universum.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig, som troligen aldrig kommer att bli sagt.
För klarar jag inte att säga det ensam i mitt rum, så klarar jag inte att säga det när jag har dina ögon på min hud. När jag har din doft i min närhet.
Jag är inte bra på sånt här, diskussioner, konversationer.
Kommer ämnet för nära mig, gör jag det enda jag kan göra.

Jag stänger ner och backar.

För det är något jag kan, det är något jag känner till, något jag vet att jag klarar.
Att se dig i ögonen och säga sanningen om mig, om dig, om det vi gör.
Det. Det är något jag inte klarar.
En del av mig vill inget hellre än att bara gå, utan att prata, utan att tänka efter. Utan att ångra.
Men eftersom jag inte är typen som klarar att gå utan ånger utan mer typen som kommer att spara ögonblicket av förödmjukelse som en liten glaspärla kring min hals så kan jag inte göra det.
Jag kan inte gå.
Jag måste stanna och följa det sjunkande skeppet tills det ligger på botten av de djupaste hav.
Inte ens då kommer jag att kunna gå utan ånger, utan skuld, utan skam. Utan ångest.
Men den kanske blir lite mildare då.
Så jag måste stanna, jag måste se dig i ögonen och ta smällen när den kommer.

Det är inte mitt val, och det är långt utanför min kontroll.