Blottad insida.

Jag har bett om det förr och jag tänker be om det igen.. Jag vill ha alkolås på min telefon. Helst hade jag haft alkolås på min mun.
För det spelar ingen roll hur lite full jag känner mig, mina handlingar säger motsatsen. Efter 2-3 glas vin så kan jag inte vara tyst, jag kan inte bara le och ta saker som jag gör i vanliga fall.
Tess med lite alkohol i kroppen biter tillbaka, och kläcker ur sig saker som gnager henne, som stör henne, som ligger och bubblar under ytan.
Efter alkohol kan jag inte vara tyst, och saker blir slängda i ansiktet på människor som inte ens väntat sig det.
Människor som en del kan tycka förtjänar min besvikna och ilskna ärlighet men ibland även de som inte förtjänar det.
Igår kväll var en sån där stund, hela dagen hade varit ett långt grubblande. Hela dagen hade varit en strid med mina inre demoner.
Jag borde veta bättre än att dricka lite vin då, men jag kunde inte motstå lusten att ta lite vin. Och resultatet lät ju inte vänta.
E hörde av sig.
Han blev målad syndabock för allt som pågår i mitt huvud, men om ärligheten ska fram så är det mycket han som pågår i mitt huvud just nu. Han är grunden till mycket jag tänker på, till mycket jag funderar över, och grubblar över.
Han, hans ord, hans person.
Han spökar runt i mitt huvud även när jag försöker sparka ut honom från mitt medvetande.
Han ligger där och ställer till bekymmer.
Vi har inte någon sorts relation han och jag och ändå tar jag honom i beaktande varje gång jag tar ett steg som involverar någon sorts dejtande.
För jag skulle ljuga om jag sa att det inte var så, av dem jag "socialiserar" med så är han nog den som kommit mig närmst rent mentalt.
Han har tagit sig under mitt skinn, in i mitt huvud och nu rubbar han alla mina cirklar.
Därför blev han den som fick ord kastade på sig igår kväll, han blev den som fick höra ordet bootycall, han var den som fick ta alla mina osäkerheter, som fick ta allt.

Igår kväll var det hans fel.

Idag...
Ja.. jag mår inte bra av sakerna jag sa, jag mår inte bra av att veta att jag trots att inte mycket blev sagt blottade mig själv. Jag gjorde mig själv sårbar, jag visade upp mina ärr och gav honom skulden för en del av dem. Jag har en viss del ångest, för jag vet vart detta kan leda.
Jag vet att saker som blir sagda inte kan tas tillbaka även om man vill det så intensivt att det är det enda man tänker på. Men den sårbarheten jag kände igår, den sorgen, den ilskan kommer alltid att färga. Kommer alltid att finnas, och att vi pratar kommer inte att ändra någonting.

Sade – Skin

Idag mår jag om möjligt en aning sämre än jag gjorde igår.