Då var det dags igen.

 (Tizian, Sisyfosarbete.)

Helg = Jobb.
Nu är jag uppe skamligt tidigt på en helg igen, det är utan tvekan den största nackdelen med det här jobbet. Att man måste gå upp sinnessjukt tidigt en lördag och pallra sin liljevita till jobbet. Speciellt såhär när vintern varit lång, mörk och kall är det sjukt jobbigt att komma upp och iväg på morgonen.
På sommaren är det inte hälften så svårt.
Ankan var här igår, vi drack lite vin, åt middag och skrattade en massa.
Jag uppskattade både hennes och Kombons sällskap men kunde samtidigt inte rensa huvudet tillräckligt länge för att verkligen uppskatta stunden. Det kändes lite sorgligt att sitta där med tjejerna för dte kändes som ett deja vu.
Jag har suttit där förr, bara andra flickor, annan mat, annan man i tankarna.
Och det om något grämer mig.
Att dessa män kan ta sig in i min värld, röja runt och i slutändan lämna mig lite vimsigare, lite ledsnare, lite.. bittrare än jag var varit.
Och jag är trött på det, önskar att jag kunde undvika att bry mig, att jag kunde sluta engagera mig. Men om jag inte får göra det..
Kommer inte livet att bli tämligen tråkigt då?
Om man inte får känna sig känslomässigt engagerad efter 4 månader, när får man då göra det?

Inte vet jag iaf.
Nu.. Måste jag rusa iväg till jobbet så att jag kan påbörja helgen från helvetet, så att jag kan vara ledig snart, så jag får gå hem till min dysterhet och trygga plats.
(Som det är nu, poängterar tom mina damer på att något inte är som det brukar med mig...)

Ohwell.. Ha det bättre!