När livet ställs på sin spets.

Jag står mitt i pannkakssmet av känslor, på ena sidan har jag en vän som ser sin mamma lida.

Som ser sin mamma åldras för varje minut som går, som ser sin mamma bli allt mer grå. En vän som lider av att se det, som mår dåligt och känner ångest. Som inte vet vad hon ska göra samtidigt som hon känner tyngden av alla måsten. En vän som vill sträcka ut en hand men som inte vet hur hon ska göra eftersom hon är rädd att hon själv ska drunkna under tyngden av bördorna.
Hur ska man kunna hjälpa när man själv är rädd för att hamna på botten av ett oändligt hav av sorg?

På andra sidan har jag en kvinna som ser sin mamma dö, som ser henne bli vassare för varje dag som går. En kvinna som har haft som syfte att ta hand om folk och familj så länge hon bara kan komma ihåg. En kvinna som glömt bort hur man tänker på sig själv, som bara tänker på hur hon enklast ska kunna pussla ihop livspusslet så att hon kan ta hand om mor och son. 3 generationer av kvinnor i samma familj, och ingen av dem verkar veta hur man enklast uttrycker vad det är som gnager dem.

Ingen av dem vet riktigt hur man sträcker ut en stöttande hand utan att man för sakens skull bär hela bördan åt någon annan.

Men jag förstår problemet, jag tittar på min egen familj och ser att vi spelar samma charader år efter år. Alla är så fast i sin egen misär att andras lidande blir dem övermäktigt. Ingen vet hur man delar en börda, alla förväntar sig att någon annan ska bära den åt dem. För utan börda blir livet så mycket enklare, eller?

Gud ska veta att jag har precis samma problem själv, fast det motsatta egentligen. Jag är så mån om att ingen ska drunkna under tyngden av sina egna känslor, bördor och lidanden att jag villigt tar deras bagage och bär som mitt eget. Trots att jag kvävs under vikten, trots att luften jag andas blir tjock och dammig. Under tyngden av andras lidanden blir min egen styrka så mycket mer uppenbar, det blir så givet att jag kan fortsätta vandra genom det minfält som är mitt liv vare sig jag gör det med eller utan andra människors vikt på mina axlar.

Men, ibland. Ibland så kommer stunder som dessa när jag bara önskar att jag kunde slänga allt vad bagage heter överbord.
När jag önskar att jag kunde rensa bland andra människors bagage och ta betalt för övervikten. När jag önskar att livet vore lite enklare.
När jag önskar att egocentricitet i min hjärna vore givet.

När jag önskar att jag inte kunde ta någonting på allvar.