Andas in, andas ut.

Jag vaknade precis med andningssvårigheter, något jag inte gjort på evigheter. Jag trodde helt ärligt att det problemet var långt bakom mig vid det här laget men jag kan ju ändå hoppas att det är något tillfälligt. Något som går över. Något som inte kommer tillbaka. Jag gjorde det som börs göras, jag smög mig upp ur sängen, satte mig vid datorn och sysselsatte mig med något annat. För att tänka på något annat än "OMG! Jag kan inte andas..." Panik gör det bara värre.

Så för att stilla mitt oroliga sinne satte jag mig vid datorn som sagt, jag loggade in på fb (alla nattfjärilars perfekta tillhåll) och möts av, ja.. Det är svårt att beskriva vad jag möts av.

Men jag måste poängtera att det är så synd att vissa människor helt enkelt inte fattar varför jag gör det jag gör. Jag har mina skäl till att göra så, jag har alltid haft mina skäl och det är inte mycket som kommer att ändra på det. För det är inte jag som gjort fel, det är inte jag som bröt ett förtroende när just det förtroendet var som allra viktigast. Att sen komma och gnälla på mig i efterhand, det fungerar inte. Jag är inte byggd så, när det skedde som det gjorde så flyttades du. Från att vara en av dem som stod mig närmast till en av dem som självmant flyttat dig själv till mina yttre cirklar.

Och nu förstår du inte vad som hänt...