Det är lustigt hur vissa människor får en att börja andas medan vissa andra gör att man får svårt att andas. Vissa människor blir som det där djupa andetaget innan man dyker ner under vattenytan, den där luften man håller inne tills det bubblar i hela kroppen, Andra människor är som det panikartade andetaget du tar så fort du nått vattenytan igen, när det känns som om dina lungor ska sprängas av lycka över att syret äntligen finns igen. Sen finns det de där få människorna som de verkligen kan andas kring men där det känns som om man har andnöd, för andetagen når aldrig dit de ska. Så man sitter där snurrig i huvudet av brist på luft samtidigt som man känner sig mer levande än man gjort på väldigt länge.
Det är de människorna jag spenderar en livstid med att försöka finna.
Välskrivet!
SvaraRadera