Tänk att tårar som faller kan vara så himla fula, att melankolin kan vara så tung.
Att se någon man håller kär böjas dubbel och åldras i ljusets hastighet och inte kunna göra någonting. Att se deras tomma blick, deras intetsägande gestalt och vet att just nu finns det inget ljus i deras mörker.
Att se en människa som ett par timmar tidigare kunde uppskatta solens värme, helt tappa tråden som leder framåt.
Det är aldrig lätt att trösta, men när orden inte räcker till.. vad gör man då?
Hur tröstar man den som sett alla dina egna fula tårar falla, som var den första hand som drog dig tillbaka till verkligheten när dödens chock skickade dig till golvet i ett slag?
Hur tröstar man utan ord?
Att förlora någon som betyder något är aldrig lätt, döden är aldrig lätt. Och hur tar man sig igenom de första stapplande stegen, när någon annan just tagit sina sista?
Hur ska jag trösta någon som är otröstlig?
Hur ska jag få denna person att förstå att smärtan domnar, att chocken klingar av. Att förlusten alltid kommer att kännas. Att saknaden kommer att vara permanent men inte alltid stark.
Jag vill inte köra på klyschor; "det var det bästa som kunde hända" när det i själva verket är det enda som kunde hända, det är det enda vi med säkerhet kan säga kommer att ske. Men det är till väldigt liten tröst, när man vet att man har slut på tiden som behövdes för att känna en person.
Hur ska jag mildra smärtan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar